Bogdans litterära magasin

I den här stad bokrea hadde bara en bok som jag ville ha läsa. Nikkanor Teaterlogens bok som heter med titel Äldresorgen i den övre Ådalen som kostade bara 19 pix yao. Alla andra bok jag hade läst. Värsta töntigaste sämsta bok alltihopa.

Igår den var kulturnatt i Norrköping. Jag skulle går dela ut lappar, sånt flajers, om att nu man kan igen läsa BLM. Men jag sket. Istället jag stannade hemma och munchade chips. Chips alla gånger, jag svär, är bättre mot vilket skitkultur som hälst.
Som min vän har sagt: “Kultur är en antidepressiv medecin för den som har aktier i den läkemdelsföretag som tillverkar prozac.”
Jag vet inte vad menar han, men jag tror han menar att man blir förschyld av kultur. Varför, jag vet inte.
Atchjo! Prozac!

På samtidigt jag läser en två tre fyra bok. Alla är lika mycket sämst. Etta som betyg på alla. Så den blir fyra som betyg om man lägger ihop, så tillsammans dom är mycket bra alltså. Konstig.

Yo! Kan ni läsa den här text? Varför jag frågar är för jag använder mina kompis datorn, på min egen det funkar inte.

Okej. Nu det är äntligen dacks för lite litteratur igen. Jag häromdagen läste igen mina favoritdiktsamling Non Serviam. Mina absoluta favoritdikt finns där i den samling, eftersom dens första rader säger precis hur känner jag för Svärige: “Jag är en främling i detta land / men detta land är ingen främling i mig!” Kanske han menar nånting annat, men för mig den är personlig verklighet. Den ord så vackra och riktiga i min hjärta. Eftersom jag har både gammlasvenska och nysvenska kompisar jag har två kulturerna att försvara: till mina svenska vänner jag måste försvara hela mina bakgrund, det jag kommer från, den kulturen, det liv. Till mina utländska vänner jag måste försvara hela min framtid, den som kommer bli jag och är redan stor del av mej.
Vad Gunnar Ekelöfs rader säjjer är detta här: Jag är främmande för den som bor här från början. Jag tillhör det främmande. Men också jag gör mig själv främmande för den att jag vill bli svensk. Men för att ha framtid som svensk jag måste kasta min bakgrund. Därför jag gör mig främmande och samtidigt jag jobbar mot mig själv. Jag vill inte kasta min bakgrund, för utan min bakgrund jag är inte jag. Men jag vill kasta min bakgrund, för utan den jag kan bli den jag vill. Den jag tror att svennarna vill att ska jag vara.
Problemet: Jag aldrig kan bli den jag vill och på samtidigt ha kvar den som har jag varit. Jag sitter fast mellan svensk och främling. En fot på en sidan och en fot på den andra.
“Så har jag blivit en främling i detta landet / men detta landet har gjort sig bekvämt i mig. / Jag kan inte leva i detta landet / men detta landet lever som gift i mig.”
Jag svär, den dikt är bäst. En säker femma som betyg.

Som jag sagt tidigast, den bok Pölsan mycket bra bok om korv. Hoppas den Lindgren-mannens nästa boken är om mjölk. Nu jag ska läsa en annan av honoms böcker: Batsega eller nånting. Hoppas den är mycket lika bra som den Pölsan bra. Honoms sak verkar vara den med konstiga namnen på bok. Vem vet vad är Batsega? Eller den Pölsa? Aldrig hört. Men kanske man måste vara den infödd svenne för att förstå och inte gröngölingsfärsk svenne?
Om Batsega lika bra som korvboken, jag ska läsa också honoms bok Ormens väg från hällvetesberget. Kanske han kan bli min lika mycket favoritförfattare som den Peo Enlund, som skrev den bok bland annat Lousie resa. Jag kommer tillbaka när jag vet. Pölsan får femma som betyg.

Jag vet inte var jag läste att Jonas Hussein Kehmiri (svenne och arab i samma namn?), eller vad han heter, vill inte man ska ta honoms bok En öga röd som bok skriven med förortsvänska, len. Men jag vet en sak iallafall mycket bra: den bok skriven nästan på min svänska. Alla andra författare i Svärije bara ska vara såna svåra ord så vi turkar/jugoslaver/iranier/vad-du-vill inte ska kunna läsa den. Författare mycket rasistiskt. Men det är också den jag gillar med den. Ibland jag tycker den ska vara svåra att läsa boken, men ibland jag vill den ska vara lätt. Alla bok är som den turknöt, först den är svår att skala, men när man kan, det går automatik. Men En öga röd ingen bra bok. För lite Don Kishot-classic, för mycket samma likadant. En tvåa som betyg.

Jag också vill bara snacka några ord om den Nobbelpris i litteratur. Det var bra det var den Herrold Pynter som fick den pris ni vet varför? Han precis lika känd som din mamma, alltså ingenting, len. Därför, vem som helst kan få den pris nu. Han inte äns hade skrev böcker, bara någon teaterpjäser, yao. Så nästa år, jag ska vara nominerad, den heter, men kanske jag är för känd?

Okej. Idag min vän sa till mig: Bogdan, varför du ger idioten så låga betygen, len? Den är bra bok.
Så därför jag ska höja betygen från en minus till en tvåa, yao.

Sen han sa också att om du tycker ryska sprit bra, varför ge ryssland så låga betyg?
Så jag höjer den betyg till en fyra. Men bara för att det var min vän, om det varit din morsa som sagt, jag hade sänkt den betygen. Aight!

Igår jag läste en bok som den hette Idioten. Författare rysk Dodstojeksti eller vad han heter? Den mycket krånklig bok. Först de åker tåg, sen jag inte orkar läsa mer. Jag kände som bokens namn. Ryska språk också svårt på svänska, yao. Varför de alltid ska skriva så svårt? Jag ger den bok en minus som betyg, och Ryssland får en etta som betyg, för iallafall dom har goda sprit, len.

Som kritiker man alltid måste vara kritisk mot allt. Om din bästa vän kommer fram till dig och säger du är bästa vän du måste tro han bara vill ha cash, len. Sån är det, jag svär. Alla bara hatar kritiska kritiker. Men man hör ju på den ord att det är sån. Man ska vara kritiskt som kritiker, varför jag annars ska kalla mig kritiker? Tänk om en kritiker säger allt är bra, var är han kritisk då? Han istället är en inte-kritiker, eller vad den heter.
Här på BLM, som du typ läser varje dag, eftersom jag nästan typ alltid är kritiskt, jag ska alltid vara kritisk. Men inte mot min favoritbok som jag vet inte vad den heter. För den är bra, yao. Men alla andra böcker som inte är bra, jag kommer alltid skriva är inte bra. Varför jag skulle skriva annat?
Men det finns bra bok också, men det är jobbigt vara kritiskt mot bra bok, eftersom den bok är bra. Man bara vill skriva bra saker. Men sån är det att vara kritiker, len, man alltid måste vara kritiskt och tro att din brud är typ otrogen hela tiden, därför man måste göra kritik på också bra bok. Det är, säg jag svär, skitjobbigt.

Jag tror mina böckerintresse är från när min mamma berättade saga för mig som när jag var liten, innan jag blev gangster. Hon varje natt läste för mig om detektiver. Ibland hon nästan skrek för att inte jag skulle höra bomberna.
Sen också, en annan gång, jag läste Strindberg, han MYCKET känd person (från svenska TV?) Han mycket duktigt på att skriva. Ibland han är arg. Mycket arg. En gång han försökte göra guld och skrev om det en bok. Då han var en riktig tönt. Han kunde bara gått rånat guldaffär. Men han kanske inte gangster? Strindberg, om du läser detta här: är du gangster? Ibland man tror du är gangster, men ibland verkligen inte. Bli inte arg, kompis, men det är lite misslyckad integration att försöka göra guld, len.
Men Strindberg mycket bra, faktisk. Jag läser ofta. Sen jag pratar med svennegranne, men han bara läser nån Bäck eller vad den heter? Nån Ainas-bok, jag tror.
Det ända jag vet om Ainas, len, de inte respekterar nån. Okej?
Jag ger Strindberg en fyra som betyg. Hoppas hans nästa böcker är mer bättre.

Det finns en bok jag vet inte vad den heter, men den är min definitivt favoritbok.
Jag ger den en femma som betyg.

Vilken är eras favoritbok?

Att skriva som kritik är inte lätt, jag svär. Man måste kunna mycket om allt och lite om inget. Att skriva böcker är inte heller lätt, men lättare än kritik. Den som skriver en bok måste inte kunna läsa den, det måste den som gör kritik på boken. Tänk om någon skulle tvinga Shakespeare läsa sina egna ord, han skulle inte klara, och sen han skulle sluta skriva direkt därför han tyckte det var inte bra.
Och sen man kan inte behöva kunna läsa ens för att skriva böcker. Det räcker med att kunna skriva, men inte ens det kan dom allihopa författarna. En författare kan inte vara kritiker eftersom det är för svårt för dom att klara. Man måste kunna mycket om allt och lite om inget.
Till ett par författare man kan fråga: är detta eras böcker? Om de svarar ja, det kan inte vara sant, för dom har inte läst dom. Inte sina egna böcker.

En gång jag gick till bokaffär här i Norrköping (ey, värsta ghetto!). Jag skulle köpa den bok som heter Odysseus. Hon som stod i kassan frågade om jag trodde jag skulle klara den bok. Jag frågade: Har du läst BLM? Hon sa hon prenumererade. Jag sa: Jag är han!

Jag tog hem boken men det var ett barn som skrivit den. Hur kan en typ fyraåring skriva så många sidor om ingenting? Hon i affären hade rätt, jag kunde inte läsa den bok.
Det blir en minus i betyg.